Ingen husvagnssemester var någonsin komplett utan ett parti UNO med mamma och pappa på kvällen, efter korvgrillningen och kvällsbadet. Av någon anledning så vann jag oftast… nu på gamla dagar så misstänker jag att mina föräldrar lät mig vinna, men som liten parvel var det stort att slå de vuxna i detta ädla spel!
Uno är ett kortspel som påminner mycket om exempelvis vändåtta och vändtia. Till skillnad från dessa två kortspel, som spelas med en vanlig kortlek, så spelar man UNO med en speciell lek bestående av 108 kort. Eller ja, 108 kort är väl kanske att ta i, jag vill minnas att vår UNO-kortlek allt eftersom åren gick blev tunnare och tunnare. Men det är faktiskt lite av tjusningen med det kortspelet, det gör inte så mycket om det saknas ett eller ett par kort.
Regler
Precis som i vändåtta och vändtia gäller det i UNO att bli av med sina kort. Först att bli av med korten på handen är vinnare av partiet. Exakta regler för UNO hittar du här (och regler för vändtia hittar du här), men i korthet är reglerna dessa:
- Blanda kortleken och dela ut 7 kort till varje spelare (från två spelare, men bäst på 3-8)
- Följ färg eller följ nummer (det finns fyra färger och 10 nummer). Du kan även följa symbol (det finns fyra olika specialsymboler). Ligger det alltså en röd fyra så kan man alltså lägga en annan fyra, ett annat rött kort, ett rött symbolkort eller slutligen ett svart symbolkort.
- Kan du inte lägga något kort, så ska du plocka upp kort från högen.
- När du bara har ett kort kvar så måste du säga UNO. Detta sista kort måste vara ett nummerkort, inte ett symbolkort.
Om kortleken tar slut, så blandas alla spelade kort förutom det senast spelade och man börjar om på en ny kula.
Uno är ett bra spel med mycket tur, men ett visst mått av skicklighet också. Det är ett bra spel att spela med barnen då turmomentet är så stort så de har en hygglig chans att vinna. Eller om man som sagt ”baklängesfuskar” lite och låter barnet vinna då och då 🙂