När jag var liten pojke fanns det inget som hette “mobilitet på begäran”. Vi hade istället något bättre: fantasi på överflöd och en trave överblivna brädbitar bakom garaget. Det var där mina första lådbilar föddes — eller åtminstone skissades fram i tanken, med hammare i hand och sågspån i håret.
Tv-inspirationen
Allt började med ett avsnitt av lådbilsrally på teve. Jag minns inte exakt vad programmet hette, det var något sommarlovsprogram, men jag minns ljudet — det där skramliga, härligt hopplösa rasslet när en lådbil i spånskiva och barnarmar försökte hålla sig på vägen i en kurva. Jag såg med ögon stora som tekoppar hur hjulen kastade sig i gruset och förarna skrattade lika mycket som de skrapade knän.
Det var då det bestämdes: jag skulle bygga min egen.
Byggdrömmar i trädgården
Materialet var aldrig problemet. Det fanns plankor, gamla spik, något som kanske en gång varit en pulka, och en såg som krävde två händer och ett djupt andetag. Jag skissade upp ritningar med bläckpenna på rutade papper jag fått av pappa. En lång sits — förstås — för både förare och co-driver (låtsasbrorsan). En ratt? Nä, snören ut till framhjulen räcker gott. Bromsar? Nä, vi skulle lita på fötterna.
Men så kom verkligheten ikapp i form av en brist på hjul. Jag letade i uthus, i cykelförråd, till och med under grannens altan. Men nej. Ingenting!
Stillastående, men aldrig stilla
Så mina lådbilar blev mer som skulpturer än fordon. De stod där på gräsmattan, lutade mot en stubbe, med nosen mot en imaginär nedförsbacke. I mitt huvud var de på väg — susande, svajande, vinnande. Jag körde dem med ögonen slutna, med vinden som bara en pojkes hjärta kan känna.
Ibland satte jag mig i dem och gjorde motorljud med munnen. Ibland satt jag bara bredvid och tittade på dem, nöjd med bygget, även om det aldrig rullade en meter.
Eftertankens rullning
Så här i efterhand tänker jag att det kanske inte gjorde något att de aldrig rullade. För de tog mig längre än många hjulförsedda fordon någonsin gjort. Till drömmar om fart, till doften av sågspån, till stunder av stolthet.
Och än idag, när jag hör ett par kullager rassla eller ser ett barn i en modern trampbil susa förbi så drar jag på mungipan. För där — i skuggan av en björk och bland brädstumpar — började min första stora resa. Utan hjul, men full av vilja.