Det började med Kalle Anka. Jag var kanske sju eller åtta, knappt torr bakom öronen, när jag först stötte på något som kunde kallas för en “Ordfläta” i tidningen. Det var inget korsord i klassisk mening – mer som en liten ordlek. Fylla i rätt ord, hitta ledtrådar gömda i bilderna, och se hur lösningen långsamt växte fram likt ett detektivfall i miniatyr. Jag minns att jag låg på vardagsrumsgolvet, med en blyertspenna i handen, tungspetsen i mungipan och hela världen utanför försvann i jakten på rätt ord.
Känslan när man prickade in rätt svar – det var som att få godis utan att fråga. Jag kunde gå runt resten av dagen med en överlägsen min: “Jag löste ordflätan SJÄLV.” En gång vann jag till och med en reflex från en tävling där man skulle rimma på “Musse Pigg”. Det var stort. Tror att min lösning var ”Musse är Plutos husse”. Inte världens mest avancerade alster, men vad kan man begära av en liten knodd.
Vuxenkorsord: en annan liga
Tiden gick, och Kalle Anka byttes ut mot dagstidningar, kryssbilagor och så småningom korsord i SvD, Språktidningen och alla de där böckerna med “Megakryss” i rubriken. Men oj, vilken kalldusch det var! Plötsligt räckte det inte att veta att en “vattenlevande gnagare” var en bäver. Nu skulle man känna till grekiska flodgudar, jazztrummisar från 50-talet och uttryck ur fornsvenskan.
Det blev snabbt tydligt: vuxenkorsord är ingen lek. De är ett ställningskrig.
Scrabble (och Alfapet)
Sen fanns Scrabble. Eller Alfapet, som det oftast hette hemma hos oss, med borttappade bokstavsbrickor och en regelbok som ingen egentligen följde. Till skillnad från korsord var det här inte kunskap som avgjorde – utan fräckhet. Att klämma in ett “QI” på trippel ordpoäng och låtsas som att det alltid varit planen var halva nöjet. Korsord och Scrabble är två helt olika, men ändå lika, sorters ordlekar, något som förklaras bra här på Faktaboxen:
Båda tränar hjärnan. Scrabble tränar dessutom familjefriden.
Tur att hjälpen finns nära
Men så är det ju 2020-talet nu. Och när man suttit i köket en söndag förmiddag, kämpat i 40 minuter med ett förbaskat hörn där “fönsterkarm” skulle länkas in på något med “regnskog”, då finns det ett vapen att ta till som lilla jag på 90-talet aldrig hade kunnat drömma om: internet. Och mer specifikt – sajter som korsordsvaren.se.
Det är en liten räddare i nöden, när man vill fortsätta kämpa men inte riktigt orkar slå i fem olika uppslagsverk. Inget fusk, säger jag. Bara lite… stöttning. Man lär sig något varje gång ändå. Och ibland får man till och med reda på att det där ordet man var säker på var rätt – faktiskt var helt uppåt väggarna.
Allt förändras – men känslan består
Det är något vackert i det där. Att ha gått från Ordflätan i Ankeborg till att sitta med en kopp kaffe och bläddra mellan ordlistor och sajter som korsordssvaren.se. Från barndomens blyertspennor till vuxenlivets Google-sökningar.
Men känslan när man till slut löser det sista ordet – den är exakt densamma.