Det räckte med en jojo, en bit snöre och några lediga minuter på skolgården. Snart stod halva klassen samlad i en ring och tittade på medan någon försökte få jojon att sova, gå ut med hunden eller åtminstone komma tillbaka upp i handen utan att slå till ett finger. Det såg så enkelt ut när den duktigaste kompisen gjorde det. När man själv försökte slutade det däremot ofta med ett hoptrasslat snöre, en jojo som rullade iväg över asfalten och en öm knoge.
Ändå gav man inte upp. Jojon hade något som få andra leksaker kunde mäta sig med. Den var både frustrerande och fullständigt oemotståndlig – och när man väl lyckades med sitt första riktiga trick kändes det som om man behärskade en hemlig konst.
När alla plötsligt hade en jojo
Jojon var en sådan leksak som tycktes försvinna och återvända med jämna mellanrum. Ena terminen syntes knappt en enda jojo på skolgården. Nästa termin hade plötsligt alla en. Någon hade fått sin i födelsedagspresent, någon hade köpt en i leksaksaffären och någon hade fått tag på en reklamjojo med ett företagsnamn tryckt på sidan.
De enklaste modellerna bestod av två plastskivor i en skrikig färg. De lite finare var tyngre, snurrade längre och kändes nästan professionella. Ibland blinkade de när de snurrade. Ibland hade de genomskinliga sidor så att man kunde se mekaniken inuti. Och någon i klassen hade förstås alltid en jojo som kostade betydligt mer än alla andras och påstods kunna snurra hur länge som helst. Den ballaste jojon hade kullager!
Det märkliga var att priset egentligen inte spelade så stor roll. Så snart rasten började stod alla ändå där och gjorde samma sak: släppte jojon mot marken, knyckte till med handleden och hoppades på det bästa.
Att få jojon att sova
Det första stora målet var att få jojon att ”sova”. Den skulle inte omedelbart studsa tillbaka till handen, utan ligga kvar längst ner på snöret och spinna. För den som aldrig hade lyckats kunde några sekunders snurrande kännas som ett litet mirakel.
Sedan började jakten på nya trick. Gå ut med hunden. Jorden runt. Gungan. Eiffeltornet. Namnen varierade och reglerna var ibland ganska oklara, men det gjorde inte så mycket. Varje skolgård hade sina egna experter, sina egna varianter och sina egna mer eller mindre trovärdiga berättelser om någon som kunde göra ett trick bakom ryggen med förbundna ögon.
Man tränade hemma i hallen, trots att föräldrarna helst såg att man gjorde det någon annanstans. En jojo i full fart hade en märklig förmåga att träffa dörrkarmar, lampor, blomkrukor och småsyskon. Snöret blev smutsigt, tvinnat och så fullt av knutar att det till slut knappt gick att använda. Då försökte man reda ut det med naglarna, eller bytte till ett reservsnöre som man omsorgsfullt hade sparat.
En hel värld i fickan
En stor del av jojons charm låg i att den alltid kunde följa med. Den fick plats i jackfickan och krävde varken batterier, skärm eller någon särskild plats. Man kunde plocka fram den medan man väntade på bussen, under rasten eller hemma på gården.
Det var en enkel leksak, men den höll händerna sysselsatta och koncentrationen samlad kring en enda liten rörelse. Släpp, snurra, ryck tillbaka. Om och om igen. Det fanns något nästan lugnande i upprepningen, även om ingen av oss använde ord som avkoppling eller mindfulness. Vi lekte bara med våra jojos.
Kanske var det just därför jojon kunde bli så populär. Den gav rastlösa fingrar någonting att göra, samtidigt som det alltid fanns ett nytt trick att lära sig. Man kunde leka ensam, men också jämföra sig med kompisarna. Vem kunde få sin jojo att sova längst? Vem kunde flest trick? Och vem skulle bli den första som lyckades med det där till synes omöjliga tricket som alla pratade om?
Från jojo till fidget spinner
När fidget spinnern slog igenom kändes den först som någonting helt nytt. Plötsligt satt barn, ungdomar och en hel del vuxna och snurrade små kullagrade leksaker mellan fingrarna. De fanns i plast och metall, med två eller tre armar, med blinkande lampor och i färger som nästan såg självlysande ut.
Men för den som vuxit upp med en jojo var känslan märkligt bekant.
Även en fidget spinner bygger på den enkla tillfredsställelsen i att sätta något i rörelse och försöka hålla det snurrande. Fingrarna får arbeta, blicken dras mot rotationen och man börjar nästan omedvetet experimentera. Hur länge kan den snurra? Går det att balansera den på ett finger? Kan man flytta den mellan händerna utan att den stannar?
Skillnaden är att fidget spinnern inte har något snöre som trasslar ihop sig och inte lika lätt flyger in i en bokhylla. Den är enklare att komma igång med, men väcker samma lilla tävlingsinstinkt och nyfikenhet som jojon en gång gjorde.
Samma rastlösa fingrar – en ny generation leksaker
Efter fidget spinnern har det kommit mängder av andra så kallade fidgetleksaker. Pop it-bräden, klickande kuber, mjuka stressbollar, snurrande ringar och små mekaniska leksaker har fyllt samma behov: att ge händerna något att göra.
Det är lätt att avfärda dem som ännu en modern trend. Men egentligen är de bara den senaste grenen på ett mycket äldre leksaksträd. Barn har alltid snurrat, klickat, rullat, kastat och pillat på saker. Förr hade vi jojon i jackfickan. I dag ligger kanske en fidget spinner eller en pop it i skolväskan.
Och vem vet – kanske väntar jojon redan på nästa stora comeback. En dag står barnen återigen på skolgården med ett snöre runt fingret och försöker få den färgglada lilla leksaken att sova. Då kommer någon förälder att le igenkännande, låna jojon och självsäkert säga:
”Vänta bara. Det här kunde jag när jag var liten.”