Det var en gång, kära läsare, en tid då Spindelmannen svingade sig fram genom mitt barndomsuniversum, klädd i sin rödblåa trikå och redo att rädda dagen. Han var svensk. Ja, alltså, han var väl tekniskt sett en amerikansk tonåring vid namn Peter Parker, men för mig var han Spindelmannen—med svenskt uttal och allt!
Men nu? Nu heter han Spider-Man. Spider-Man! Vadan denna anglofiering av vår väggklättrande hjälte? Var det inte bättre förr, när man kunde säga Spindelmannen utan att någon himlade med ögonen och rättade en som om man just sagt att jorden var platt?
Jag är arg. Jag är besviken. Jag är lika upprörd som J. Jonah Jameson en måndag morgon utan kaffe.
Vad hände med Spindelmannen?!
Ni vet, han med de klibbiga nävarna, den rödblå dräkten och den lätt orimliga förmågan att svinga sig genom en stad som i verkligheten knappast har tillräckligt med skyskrapor för att detta ska fungera? HAN. Spindelmannen.
Men plötsligt, en mörk dag runt 1999, försvann han. Inte bokstavligen – han blev inte uppslukad av ett svart hål (även om det låter som en fullt rimlig Marvel-plott). Nej, han fick ett nytt namn. Ett namn som inte var hans.
SPIDER-MAN.
Ursäkta?! Vad är detta? Vilket förräderi! Vilken skymf mot vår nordiska tradition! HÄR I SVERIGE HETER DET SPINDEL, INTE SPIDER! Det är sedan gammalt!
Svek från högsta ort
Det började smyga sig in i serietidningarna, som ett litet oroväckande rykte i skolkorridorerna. Först på baksidan av en leksaksförpackning. Sedan på en VHS-film. Och innan vi visste ordet av så stod det där, prydligt tryckt på omslaget till våra älskade serietidningar: Spider-Man.
Och Marvel bara: ”Det är för att vara mer trogna originalet.”
Trogna originalet?!? Nonsens! Ska vi börja kalla Kalle Anka för Donald Duck nu också? Musse Pigg för Micky Mouse? Fantomen för The Phantom? Nej! Vissa saker är svenska kulturinstitutioner. Spindelmannen var en av dem.
Vad är det för fel på svenska superhjältenamn?
Det fanns en tid då superhjältar i Sverige hade namn som folk kunde förstå. Vi hade Läderlappen. Vi hade Stålmannen. Och vi hade Spindelmannen. Det var inga konstigheter.
Nu? Nu heter det Batman, Superman och Spider-Man. Vem bestämde att svenska barn plötsligt skulle bli multilinguala? Vi fick ju inte ens välja. Hade det varit en folkomröstning, hade jag röstat emot!
Min revolt börjar här och nu
Jag vägrar. Jag VÄGRAR kalla honom Spider-Man. Jag vägrar gå med i denna språkliga imperialism. När jag ser honom i en serietidning, i en film, på en affisch – då säger jag Spindelmannen. Jag ska lära mina framtida barn att säga Spindelmannen. Om någon rättar mig, ska jag stirra dem djupt i ögonen och långsamt viska:
”Med stor kraft följer ett stort ansvar.”
Och det är MITT ansvar att föra Spindelmannens namn vidare.
Och jag, kära läsare, jag sörjer. Inte för att jag inte gillar Spider-Man. Han är fortfarande cool. Men Spindelmannen var min barndoms hjälte, och jag vägrar släppa honom. När jag var liten och fyllde år så hade jag en Spindelmannen tröja och på mitt födelsedagskalas serverades det Spindelmannen tårta. Så jag kommer fortsätta kalla honom Spindelmannen. Jag kommer envisas som en grinig farbror, och när mina framtida barnbarn frågar:
”Farfar, varför säger du Spindelmannen när alla andra säger Spider-Man?”
Då kommer jag sucka djupt, titta ut genom fönstret och säga:
”För att det var bättre förr, min lilla vän. Det var bättre förr.”