Jag såg 90-talsfilmen White Men Can´t Jump igen för några dagar sedan. Det är fortfarande en av de roligaste filmer jag sett. Wesley Snipes och Woody Harrelson är stjärnorna i filmen, som handlar om hur den före detta college-basketballspelaren Billy Hoyle (Harrelson) lever på att blåsa sina motspelare i streetbasketball, då de felaktigt tror att han inte kan spela, då han är vit.
Mer än så ska jag inte spoila filmen, men se den om du vill ha en rolig stund.
Det kunde ju varit jag, tänker man snabbt. Vi spelade ju basket varje rast! Men med lite eftertanke så saknade jag ett par viktiga attribut för att lyckas i basket. Förvisso var jag en av de längre i klassen, men jag var inte ”lång på riktigt” som man nog behöver vara för att lyckas med sporten. Mitt största problem var en total avsaknad av bollkänsla, vilket är ”ganska viktigt” om man ska spela någon bollsport.
Fattigmanssport?
Hur kommer det sig att ishockeyspelare är vita, och basketspelare är svarta (i alla fall i USA). Svaret är pengar! För att spela ishockey så krävs det utrustning och ishallshyra, inget som är direkt billigt. För att spela basket krävs en basketboll och något som liknar en basketkorg… Samma sak med exempelvis tennis, som jag spelade en hel del när jag var liten – ett okej tennisracket kanske inte är en jätteutgift, men det kostar en del att hyra tennisbanor att spela på. Jämfört med fotboll. där det krävs en boll och ett par stenar som symboliserar målen, så har hela traktens ungar roligt.
I Sverige har vi lyxen att dels ha ett starkt föreningsliv som på frivillig och ideell väg får barnen att sporta, dels är hallhyra ofta gratis eller kraftigt subventionerat för barnidrott. I andra delar av världen är det inte så, där får föräldrarna glatt betala om barnen ska utöva sporter. Ur en folkhälsosynpunkt är jag glad att jag var uppväxt i Sverige. Trots att jag som sagt saknar bollsinne!