Minns du tavlorna med gråtande barn? De stora ögonen, tårarna på kinderna och den där blicken som kunde få en att stanna upp mitt i ett helt vanligt vardagsrum. Under 70- och 80-talet tycktes de finnas överallt. Min farmor hade en sådan på väggen, och jag ägnade betydligt mer tid åt att fundera på pojkens bekymmer än åt själva konstverket.
Som liten parvel hade jag en ganska bestämd förklaring. Han måste ha gjort något dumt, fått smisk på rumpan och börjat gråta. Det var min barnsliga logik då. Något måste ju ha hänt.
Men varför hade farmor hängt upp honom på väggen?
Den frågan var svårare.
Hos farmor hängde ett barn som aldrig slutade gråta
Vissa saker i barndomens hem fick man aldrig någon riktig förklaring till. De bara fanns där. Prydnadsföremål, tavlor och möbler hade sina givna platser långt innan man själv började fundera över dem.
Det gråtande barnet var en sådan sak.
Varje gång jag såg tavlan var pojken lika ledsen. Samma stora ögon. Samma tårar. Ingen förbättring sedan sist. För ett barn som fortfarande försökte förstå hur världen fungerade var det ett ganska märkligt arrangemang.
De vuxna verkade däremot kunna gå förbi utan att bli särskilt berörda. De kunde prata om kaffet, vädret eller något som stod i tidningen medan pojken fortsatte att gråta på väggen.
Jag tror att just det gjorde bilden så stark. För de vuxna hade den blivit en del av inredningen. För mig föreställde den fortfarande någon som behövde tröst.
Gråtande barn hörde hemma bland bruna soffor och virkade dukar
När jag ser tavlorna i dag följer en hel sorts rum med på köpet. Bruna och orange toner. Mönstrade tapeter. En rejäl bokhylla med plats för både böcker och sådant som absolut inte fick flyttas.
Kanske ett vitrinskåp med glas som sällan användes. En virkad duk under en blomkruka. En fåtölj där någon alltid satt och som därför nästan hade blivit en förlängning av personen.
Alla hem såg förstås olika ut. Ändå finns det detaljer som gör att man omedelbart känner igen en tidsanda. De gråtande barnen har den förmågan.
De passar in i samma minnesbild som 70-talets bruna och stormönstrade inredning. Man behöver bara få syn på en liten del av motivet för att resten av rummet nästan ska bygga upp sig självt.
Och någonstans i bakgrunden hör man kanske en väggklocka som tickar alldeles för högt.
Vem målade tavlorna med gråtande barn?
Konstnären bakom de mest välkända motiven var italienaren Bruno Amadio, som också är känd under namnet Giovanni Bragolin. På tavlorna förekommer signaturen G. Bragolin.
Hans bilder av ledsna barn spreds som reproduktioner och blev välbekanta i många länder. Det fanns flera olika motiv, med både pojkar och flickor, men de stora ögonen och den tydliga sorgen återkom.
Själv hade jag förstås ingen aning om vem som hade målat farmors tavla. Konstnärens namn betydde ingenting för mig. Jag var fullt upptagen med att försöka förstå vad som hade hänt barnet.
Det är först i efterhand som jag tycker att historien bakom bilderna har blivit intressant. Hur lyckades just de här ansiktena hitta in i så många människors vardagsrum?
Och vad såg köparna i dem som jag själv inte riktigt begrep?
Eddie – ett välbekant ansikte med ett namn
Porträttet på bilden här i artikeln har titeln Eddie.
Det känns nästan märkligt att ge honom ett namn. För många av oss var han nog bara det gråtande barnet, eller den ledsna pojken på tavlan.
Ett ansikte man kunde känna igen direkt utan att veta något om det.
Namnet gör honom på något sätt ännu mer personlig. Samtidigt berättar det inte varför han gråter. Den frågan får bilden fortsätta att bära, och kanske är det en del av förklaringen till att den fastnar så ordentligt.
Man vill veta vad som hände precis före det ögonblick som målningen visar.
Och helst också att någon kom och hjälpte honom efteråt.
Reproduktioner och postorder gjorde barnen till en del av vardagen
De tavlor som hamnade på vanliga svenska väggar var i regel tryckta reproduktioner. Bilderna såldes bland annat via postorder och förekom i två- och fyrpack.
Det säger något om hur annorlunda konst kunde komma in i ett hem. Man behövde inte besöka ett galleri eller fundera särskilt länge över ett enskilt verk. Man kunde köpa flera bilder på en gång och fylla en vägg med dem.
Just fyrpacket får mig att stanna upp lite. Ett gråtande barn hade jag fullt upp med att fundera över. Fyra borde rimligen ha gjort rummet till ett ganska omfattande bekymmer.
För köparen kunde det däremot vara enkelt och praktiskt. Bilderna hörde ihop, passade bredvid varandra och gav väggen ett färdigt uttryck.
Vi gör väl egentligen liknande saker fortfarande. Motiven och ramarna förändras, men lusten att hitta något som passar ihop och gör hemmet ombonat finns kvar.
Varför ville man ha ett gråtande barn på väggen?
Jag kan fortfarande tycka att motivvalet är förbryllande. Hemmet ska kännas tryggt och trevligt, och så hänger man upp någon som ser ut att ha haft sitt livs sämsta eftermiddag.
Samtidigt går det att förstå dragningskraften.
Bilderna är omedelbara. Man behöver inga förkunskaper för att reagera på ett barns tårar. Ansiktena väcker medkänsla, och de stora ögonen gör det svårt att bara kasta en snabb blick och gå vidare.
Kanske tyckte många helt enkelt att barnen var söta. Kanske väckte de en vilja att ta hand om någon. Kanske hade grannen en liknande tavla och då kändes motivet redan välbekant.
Jag vet inte vad farmor tänkte när hon skaffade sin. Det är en av alla frågor man gärna hade ställt medan det fortfarande gick.
Som barn frågade jag mig varför pojken var ledsen. Nu undrar jag lika mycket varför just hon valde att ha honom hemma.
Förbannelsen över de gråtande barnen
Som om bilderna inte redan var tillräckligt laddade fick de också en egen vandringssägen.
År 1985 skrev den brittiska tabloiden The Sun om en brand där ett tryck av en gråtande pojke hade klarat sig trots att hemmet skadats svårt. Tidningen byggde vidare på berättelsen med fler uppgifter om liknande händelser, och bilden började beskrivas som förbannad.
Det är en historia som nästan är färdigskriven från början: ett sorgset barn, en tavla som överlever en eldsvåda och misstanken att något övernaturligt ligger bakom. Det behövs inte mycket mer för att fantasin ska börja arbeta.
Men det fanns inget belagt stöd för någon förbannelse. Brandorsakerna hade vanliga förklaringar, och brandkåren pekade bland annat på att vissa tryck satt på svårantändliga skivmaterial. Att en tavla överlever en brand betyder inte att den har orsakat den.
För mig är det mest fascinerande hur väl ryktet passar bilden. Hade samma sak berättats om en tavla med en skål päron hade historien sannolikt fått kämpa betydligt hårdare för uppmärksamheten.
Tavlorna som inte kunde brinna – och sedan brändes
The Sun nöjde sig inte med att skriva om saken. Tidningen uppmanade oroliga läsare att skicka in sina bilder och arrangerade sedan ett bål där tavlor förstördes.
Det finns något nästan komiskt i upplösningen.
Först sprider man en historia om tavlor som tycks stå emot eld. Sedan lugnar man läsarna genom att elda upp dem.
Där någonstans borde väl frågan om deras övernaturliga brandsäkerhet åtminstone ha blivit lite mindre övertygande.
Historien levde ändå vidare. Det gör gärna berättelser som redan har fått ett riktigt bra fäste i fantasin.
Från självklar väggprydnad till något man ville bli av med
Med tiden förändrades smaken. De gråtande barnen togs ner, flyttades undan och förlorade sina självklara platser.
Sådant händer med inredning. Först är en sak fin. Sedan är den vanlig. Därefter blir den omodern, och till slut kan man nästan skämmas över att man någonsin har haft den framme.
Det behöver inte ens vara föremålet som har förändrats. Ofta räcker det att omgivningen börjar se på det med andra ögon.
Jag har själv lätt att fnysa åt sådant som känns överdrivet sentimentalt. Men när jag ser ett av de gråtande barnen i dag är den första reaktionen ändå igenkänning. Jag hinner nästan bli tillbaka i barndomen innan jag börjar fundera på om tavlan är snygg.
Det är samma sak med många av skatterna från mormors hem. Saker som en gång kändes alldagliga kan i efterhand visa sig bära på förvånansvärt mycket.
Konstsmak är en sak – minnen en annan
Den som vill fördjupa sig i konstnärer, olika uttryck och varför människor fastnar för vissa verk kan fortsätta hos Konstsamlare.se.
När det gäller de gråtande barnen märker jag hur svårt det är att skilja själva bilden från allt jag förknippar med den. Jag ser ett ganska sentimentalt motiv, men också en liten del av farmors hem.
Andra kanske ser något helt annat. En rolig loppisdetalj. Ett obehagligt ansikte. En tavla de alltid har tyckt om och aldrig har sett någon anledning att ta ner.
Det är väl också en del av det intressanta med bilder som har funnits i så många hem. Samma motiv har hängt i tusentals olika rum och blivit en del av helt olika människors liv.
Min farmors gråtande barn var aldrig bara ett exemplar i en stor upplaga för mig. Det var hennes tavla.
Pojken är fortfarande ledsen, men minnet har blivit varmt
Jag vet inte om jag skulle välja att hänga upp ett gråtande barn hemma i dag. Möjligen skulle jag få tillbaka samma funderingar som när jag var liten och känna ett behov av att åtminstone erbjuda honom ett glas saft.
Men jag är glad att bilderna fortfarande finns kvar.
De påminner om rum som inte längre går att besöka, människor man saknar och detaljer man aldrig tänkte på att fotografera. Ibland kan en ganska märklig gammal väggprydnad göra det arbetet bättre än ett helt familjealbum.
Pojken på tavlan har inte ändrat uttryck. Han är precis lika ledsen som förr.
Det är jag som ser honom på ett annat sätt nu.
