Kommer ni ihåg tavlorna på gråtande barn som fanns i nästan varje hem på 70- och 80-talet? Min farmor hade en sådan tavla på väggen. Som liten parvel undrade jag ofta vad han hade gjort för dumt som gjort att han fått smisk på rumpan och börjat gråta.
Konstnären som ursprungligen målade tavlorna hette Bruno Amadio, men han signerade tavlorna under pseudonymen Giovanni Bragolin. I slutet av 1960-talet gjorde han den första i en lång serie av tavlor som föreställde gråtande barn. Under 70-talet blev hans tavlor reproducerade i stora upplagor. Enbart i Sverige säljer man under denna tid minst 1,3 miljoner reproduktioner. En förklaring till den otroliga mängden är att man säljer dem billigt i fyrpack via postorderföretag. Man gör till och med pirattryck, alltså reproduktioner av reproduktionerna! Men ungefär lika snabbt som de gråtande barnen blir en given inredningsdetalj i folks hem tar man ner dem och hamnar där de passar bäst – på soptippen! För det här är inte tavlor du hittar på väggarna hemma hos några konstsamlare direkt.
Det här porträttet ovan föreställer Eddie, en pojke i femårsåldern som är ledsen och gråter. Många vandringshistorier kom till slut fram med dessa tavlor som bas: Den brittiska tidningen The Sun publicerade 1985 en artikel om att brandmän vägrade ha tavlorna med gråtande barn i sina hem. Tavlorna förde nämligen med sig otur. Brandmännen berättar att man ofta hittade tavlorna oskadda i ruinerna. Artikeln resulterade i att den brittiska tabloiden brände högar med tavlor på gråtande barn som läsarna skickat in.
Detta är såklart lite motsägelsefullt… Tavlor som inte ska kunna brinna bränns i stora högar.