Trädgårdstomtar får mig att tänka på jul hos mormor. På en lång bilresa genom Sverige, mörker utanför bilrutorna och en upplyst infart där små tomtar stod och väntade i snön. De hörde till hennes hus lika självklart som julgranen och risgrynsgröten. Sedan försvann de, och jag undrar fortfarande vart de tog vägen.
Det är märkligt vilka saker man minns från barndomen. Man kan ha glömt nästan alla julklappar från ett visst år och ändå komma ihåg hur det såg ut när man kom fram till någon man tyckte om.
För mig finns den bilden kvar hos mormor i Skåne. Lyktorna lyste, granarna var pyntade och trädgårdstomtarna stod längs infarten. Efter en hel dag i bilen var det som att äntligen köra in i själva julen.
Den långa bilresan från Stockholm till Åhus
Vi åkte från Stockholm på morgonen och kom fram ganska sent. För de vuxna var det en lång körning. För ett barn var det en närmast obegriplig mängd bilåkande.
När man är liten mäter man ju inte riktigt avstånd i mil. Man mäter dem i hur länge man redan har suttit still och hur mycket längre man förväntas fortsätta med det.
Är vi framme snart?
Det fanns gott om tid att längta.
Under en sådan resa hinner målet nästan bli större än verkligheten. Man föreställer sig hur det ska bli när man kommer fram, vilka som ska vara där och vad man ska göra. Julen hos mormor började därför långt innan vi svängde in till huset.
Men det var först när jag såg hennes pyntade trädgård som jag verkligen kände att vi var framme.
Då kunde den tråkiga bilresan ganska snabbt försvinna ur tankarna. Mormor hade ju gjort fint. Hon väntade på oss.
Mormors trädgårdstomtar stod och tog emot
I dag kan jag förstå hur mycket arbete som låg bakom allt det där. Som barn såg jag mest resultatet.
Lyktorna. Granarna, både ute och inne. Tomtarna som hade fått sina platser vid infarten. Snön som fick ljuset att kännas ännu varmare. För mig blev kontrasten mellan kylan och allt det upplysta nästan sagolik.
Mormors trädgård var ett drömlandskap.
Trädgårdstomtarna hörde till det där första mötet med huset. De stod där ute i vintermörkret, små och orubbliga, som om de hade ett alldeles särskilt uppdrag att sköta.
Jag hade nog blivit förvånad om de plötsligt hade stått någon annanstans. I ett barns värld har sådana saker ofta bestämda platser. De ska stå där de alltid har stått, annars är något lite fel.
Julen började långt innan paketen skulle öppnas
När man talar om barndomens jular hamnar man lätt vid julklapparna. Vad man önskade sig, vad som låg i paketen och om man hade hunnit lista ut vad något innehöll.
Mina minnen hos mormor börjar i stället med ankomsten.
Det fanns en särskild känsla i att komma in från mörkret och veta att vi skulle stanna. Vi hade jullov. Resan var över. Nu fick julen ta den tid den behövde.
Det är en sorts lugn som jag kan längta efter i efterhand. Som barn behövde jag inte hålla reda på allt som skulle ordnas. Maten, pyntet och planeringen sköttes av andra. Själv kunde jag ägna mig åt att vara förväntansfull.
Mormor hade gjort det möjligt för oss att kliva rakt in i den känslan.
Det förstod jag förstås inte då. Då var det bara så julen hos henne såg ut.
Snöänglar på morgonen och gröt hos mormor Lena
När jag vaknade på morgonen ville jag ut och göra snöänglar. Det var en del av besöket, lika självklar som tomtarna vid infarten.
Snön var något att använda. Man skulle lägga sig i den, röra på armar och ben och sedan försöka ta sig upp utan att förstöra alldeles för mycket av resultatet.
Efteråt väntade värmen och frukosten med släkten.
Mormor gjorde risgrynsgröt på det där sättet som en mormor tycks ha ensamrätt på. Jag vet inte om minnet förstärker smaken med åren, men det är svårt att tänka sig att den skulle kunna bli riktigt likadan någon annanstans.
Det fanns också hemmagjord müsli och torkad frukt. Sådant som hörde till hennes frukost och som därför har blivit en del av min bild av henne.
Man tänker sällan på att en vanlig måltid kan bli ett minne man bär med sig resten av livet. När man sitter där vill man kanske mest äta färdigt och komma vidare till allt det roliga.
Varsin tomtedräkt och fullt ansvar för julstämningen
Mina kusiner Daniel och Olof brukade komma dagen därpå. När vi väl var samlade fanns det ännu fler anledningar att tycka att jullovet hade börjat på riktigt.
Vi hade varsin tomtedräkt och kunde gå klädda så hela dagen. Mormor kallade oss sina små tomtenissar.
Det är en sådan där detalj som jag tycker mer om ju äldre jag blir. Ingen behövde förklara varför vi skulle byta om när julstämningen redan satt så bra. Det gick utmärkt att fortsätta dagen som tomtenisse.
Hos mormor fanns också julpysslet. Saker att göra tillsammans, med tid att hålla på. Själva resultatet har bleknat betydligt mer i minnet än känslan av att vi satt där.
Jag tror att det ofta är så med barndomens pyssel. Man minns sällskapet och stunden, medan det blir svårare att redogöra för exakt vad man tillverkade.
Mormors små tomtenissar hade i alla fall fullt upp.
Sedan satt vi bänkade framför julkalendern
En sak kunde samla oss utan någon större övertalning: julkalendern på TV.
Där satt vi och följde dagens avsnitt. Ett litet stycke berättelse som hörde till dagen och som man sedan fick vänta på fortsättningen av.
Jag måste fortfarande erkänna att Kalle Anka på julafton aldrig riktigt har haft samma dragningskraft på mig. Julkalendern var roligare. Där fanns något att följa, något som rörde sig framåt och gjorde väntan till en del av nöjet.
För mig hör den tätt ihop med de andra minnena hos mormor. Frukosten, kusinerna, tomtekläderna och vintern utanför.
Varje sak är ganska liten för sig. Tillsammans bildar de en jul som fortfarande känns tydlig.
När mormor dog försvann trädgårdstomtarna
Sedan kom den tid då huset och sakerna skulle tas om hand efter henne.
Mamma skulle få ärva trädgårdstomtarna, men de kom aldrig till henne. För oss båda blev det ett mysterium. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände med dem.
Det är lätt att förstå hur saker kan försvinna när ett hem ska gås igenom. Någon flyttar något, en låda hamnar på fel plats eller olika människor har olika uppfattning om vad som ska sparas.
Men de där tomtarna var ju speciella för oss.
När jag var barn funderade jag aldrig på vem som ägde dem eller vad de skulle vara värda. De var mormors, och de stod vid hennes infart. Längre än så behövde tanken inte gå.
Först när de var borta blev det tydligt hur gärna jag hade velat ha dem kvar.
Jag undrar ibland om de fortfarande står i någon annan trädgård. Om någon tar fram dem till jul utan att ana hur väl jag minns dem.
Jag tittar fortfarande efter likadana tomtar
Jag har aldrig hittat några som är precis likadana. Liknande, ja. Men inte just de där.
När jag letar efter något till min egen trädgård kan jag fortfarande komma på mig själv med att titta lite extra på tomtar och andra dekorationer. Det finns alltid en möjlighet att något bekant ska dyka upp.
Jag vet inte ens om jag skulle kunna beskriva alla detaljer tillräckligt bra för att någon annan skulle kunna hjälpa mig leta. Minnet fungerar bättre som igenkänning än som en tydlig inköpslista.
Kanske skulle jag veta direkt om jag såg dem.
Eller så har tiden gjort dem lite mer speciella än de egentligen såg ut. Det är fullt möjligt. Barndomen är inte alltid särskilt noggrann med proportioner.
Men den brukar vara bra på att minnas vad något betydde.
Små saker får bära stora minnen
Det finns många föremål som hamnar i en märklig mellanställning när ett hem förändras. De är inte uppenbart värdefulla och kanske inte heller sådant någon brukar samla på.
Ändå kan de vara precis det man senare saknar.
En skål. En ljusstake. En prydnad som alltid stod på samma hylla. Eller några trädgårdstomtar som kom fram när det blev jul.
Jag tänker på dem på samma sätt som på andra skatter från mormors hem. Deras betydelse är svår att se om man bara betraktar själva föremålet. Man behöver nästan känna till hela rummet runt omkring.
Och människan som ställde det där.
För mig står de fortfarande kvar i snön
Jag vet fortfarande inte var mormors trädgårdstomtar tog vägen. Kanske får jag aldrig veta det.
Men i minnet har de inte flyttat sig.
Där kommer vi fortfarande fram efter den långa bilresan. Det är mörkt, snön ligger vit och lyktorna lyser. Tomtarna står vid infarten, granarna är pyntade och mormor väntar inne i värmen.
Sedan ska det bli snöänglar, risgrynsgröt och julkalender med kusinerna.
När jag tänker på det önskar jag nästan att bilresan hade varit lite längre. Att vi hade haft en liten bit kvar innan allt det fina skulle börja.
Bara så att jag fick längta dit en gång till.
