Sodastream var mer än en kolsyremaskin för oss som växte upp på 80-talet. Den var en liten läskfabrik på köksbänken, med egna flaskor, spännande smakessenser och ett ljud som nästan var bättre än själva drycken. Vanligt kranvatten förvandlades till något som åtminstone påminde om läsk. Och vi fick vara med och tillverka den.
Det finns ljud som kan flytta en människa fyrtio år bakåt på mindre än en sekund. Signaturen till ett barnprogram. Ett modem som försöker koppla upp sig. Och så det där fräsande, pustande ljudet från en Sodastream som någon tryckte på lite för länge.
Plötsligt står man där igen. I ett kök med mönstrade gardiner, en telefon med sladd och en maskin som lovar att göra vardagen betydligt festligare.
Sodastream på 80-talet var underhållning på köksbänken
En kolsyremaskin är egentligen en ganska märklig sak att bli nostalgisk över. Det är trots allt en apparat som trycker ner koldioxid i vatten. Men beskrivningen missar hela poängen.
För ett barn var det här avancerad tillverkning.
Flaskan skulle fyllas. Den skulle sättas fast. Sedan kom det viktiga ögonblicket: någon fick sköta knappen eller spaken. Alla andra kunde stå bredvid och bedöma om det verkligen hade bubblats tillräckligt.
Ofta var svaret nej.
Det kunde säkert gå att få in lite mer.
Det roliga var att resultatet inte behövde bli särskilt lyckat för att processen skulle räknas som en framgång. Vi hade gjort egen läsk. Hemma. Utan att gå till kiosken eller ens ta på oss skorna.
Det var svårt att inte bli imponerad.
Smakade hemmagjord Sodastream-läsk verkligen som vanlig läsk?
Det berodde nog på vem man frågade – och hur generöst samma person hade hällt i smakessensen.
Cola kunde smaka ungefär som cola, fast med en tydlig känsla av att någon hade beskrivit originalet över telefon. Apelsin var apelsin på ett annat sätt än den man köpte i affären. Ibland blev drycken för svag. Ibland så stark att det kändes som om hela flaskan bestod av smak.
Men jämförelsen med köpeläsk var kanske orättvis. En stor del av smaken satt ju i att man hade gjort den själv.
Samma mekanism gjorde en lite bränd pinnbrödsbit fantastisk och en egenbyggd koja till världens bästa bostad. När man hade deltagit i tillverkningen fick resultatet automatiskt några extra poäng.
Dessutom kunde det bli diskussion om vems blandning som var bäst. Den försiktiga, nästan genomskinliga varianten? Eller den där färgen signalerade att nu hade det hänt saker?
Någon vetenskaplig vinnare utsågs sällan. Däremot kunde det behövas mer essens.
När kom Sodastream till Sverige?
Sodastream kom till Sverige 1978. Företagets historia är betydligt äldre än så och går tillbaka till England 1903. Den svenska introduktionen kom alltså lagom för att maskinen skulle kunna bli ett av de där tydliga köksminnena från 80-talet.
År 2004 fick varumärket en svensk omstart med modernare maskiner. För den som redan hade vuxit upp med hemmabubblandet var själva idén förstås välbekant.
Utseendet kunde förändras. Köket kunde renoveras. Den bruna tapeten kunde försvinna. Men att stå och göra bubblor i en flaska var fortfarande ungefär lika tillfredsställande.
Det säger kanske något om hur lite som egentligen krävs för att roa oss.
Läskens historia började långt före kolsyremaskinen
Sodastream flyttade tillverkningen till köksbänken, men fascinationen för bubblande drycker hade funnits länge.
I Sverige har läskens historia bland annat rötter hos apotekare som blandade smaksatta drycker och hos bryggerier som tillverkade sockerdricka. Kolsyrat mineralvatten förknippades dessutom länge med hälsa och välbefinnande. Hos Tekniska museet kan du läsa mer om läskens historia, från hälsobrunnar till välbekanta svenska läsksorter.
Själva hade vi nog ganska begränsade medicinska ambitioner när vi stod där med flaskan. Det skulle bubbla, smaka sött och helst räcka till ett glas till.
Gärna framför teven.
Läsk var något man längtade efter
För många hör minnet av hemmagjord läsk ihop med att drycken hade en särskild plats i veckan. Läsk kunde betyda lördag, kalas, semester eller att någon kom på besök.
Det var något annat än mjölken till middagen.
Därför var det förstås en smått revolutionerande tanke att läskens råvara redan fanns i kranen. Den där vardagliga saken som man borstade tänderna med kunde, med rätt maskin och en skvätt smak, bli en del av lördagskvällen.
Sedan väntade kanske en hyrfilm och ett försök att få alla att sitta still. För den som minns tiden då video var vår TV on demand är det lätt att placera in glaset med hemmagjord läsk i bilden.
Eller så hamnade det bredvid ett parti UNO, där någon redan hade börjat hävda att familjen spelade med fel regler.
Från smakessens till hantverksläsk
Alla läskminnen kommer förstås inte från en maskin hemma. Glasflaskor, kapsyler och en välkyld läsk på ett sommarkafé kan väcka minst lika mycket.
Den känslan lever vidare hos små tillverkare. Ett exempel är Amalias Limonadfabrik på Åland, som tillverkar limonad med åländskt vatten och saft från bär och frukt.
Där finns en annan sorts charm än i köksbänkens experiment. Någon har redan hittat balansen mellan smakerna, och man slipper själv stå med korken i handen och fundera på om det behövs lite till.
Men båda upplevelserna kan rymma samma sak: att läsk får vara något man stannar upp och njuter av.
Sodastream i dag – samma bubblor, andra vanor
En Sodastream behöver förstås inte användas för att göra söt läsk. Många nöjer sig med kolsyrat vatten, medan andra tillsätter en smak de tycker om. Principen är enkel: först kolsyrar man vattnet och därefter tillsätter man eventuell smaksättning.
Det är lätt att tänka att dagens användning är mer vardaglig. En flaska bubbelvatten till maten är inte riktigt samma projekt som att försöka återskapa favoritläsken inför lördagskvällen.
Ändå finns något av det gamla kvar.
Man fyller flaskan. Man sätter den på plats. Man trycker.
Och där kommer ljudet.
Det är nog ljudet jag vill ha tillbaka
Jag är inte säker på att jag vill återvända till alla smaker från barndomen. Minnet är en generös smakdomare, särskilt när det har fått arbeta ostört i några årtionden.
Men känslan är lättare att lita på.
Att något så vardagligt som en flaska vatten kunde samla några barn framför köksbänken. Att själva tillverkningen var ett nöje. Att man kunde känna sig nästan orimligt nöjd med något som vuxna betraktade som ett glas läsk.
Det är nog där Sodastreams verkliga retrokraft finns.
Inte i exakt hur mycket kolsyra det blev. Utan i hur lite som behövdes för att en vanlig kväll skulle kännas lite festligare.
